Behövs verkligen en sångskola för barn? De sjunger väl ändå? Jag skulle säga både ja och nej. Jag upplever att sångosäkerheten hos barn har ökat. Påfallande många hittar inte sin ljusa röst och tonar därmed inte självklart in i gemensam tonart. Det är heller inte ovanligt att förhålla sig passiv i sången, som om det funkar lika bra att lyssna. En pojke i en grupp där sångaktiviteten var låg frågade en dag; Alltså varför gör vi ens det här?
Frågan är ju högst relevant om man inte har upptäckt ”grejen” med sång! En av de bärande idéerna är ju kraften som uppstår när flera röster förenas. Och då menar jag inte sjunga starkt eller skrika fram en sång, vilket inte behövs om alla sjunger samma toner samtidigt och lagom starkt i ett tonläge där rösterna klingar bra. Tjugo barn som tar i allt de orkar är rart och charmigt, men inte särskilt välljudande om alla ljudar i olika tonarter och tonerna krockar hejvilt. Vissa barn reagerar genom att hålla för öronen. Kan det vara så att allt fler barn saknar erfarenhet av unison sång, både av att höra hur det kan låta i verkligheten när många sjunger samma toner samtidigt och upplevelsen av att vara en av rösterna? Det kanske inte räcker att erbjuda bara sång? Det behövs kanske en dörröppnare in i sångens värld, en ingång till sånglig aktivitet. Jag ska förklara mina tankar när det gäller solmisationsvisorna som är skrivna med detta i åtanke:
Solmisationsvisorna har durskalan som utgångspunkt. Varje ton i skalan har fått en egen sång, (lite entonig, men piffiga harmonier fixar det mesta). I slutklämmen på varje ny sång upprepas föregående toner tills hela skalan är klar (oktaven) i den sista sången. Då har vi erövrat ett tonalt centrum. Vi härmar hela tiden en försångare (call & responce) för att det inte ska vara någon tveksamhet om hur det ska låta. Solmisation används (handtecken i kombination med tonstavelser). På så sätt blir varje ton också visuell men känns även i handen (muskelminne). Allt det här fångar uppmärksamheten, ökar graden av aktivitet och ger samtidigt erfarenhet av hur unison sång kan låta när alla sjunger samma toner samtidigt. Sångvänliga tonstavelser do, re, mi etc används, parallellt med siffror och veckodagar som barnen kan appellera till. Allt för att skapa en musikalisk förståelse av vad vi gör.
Sångerna finns på Spotify, Youtube Music samt Apple Music. De fungerar fristående en och en, men kan med fördel sjungas i en följd. (En grupp äldre barn från en av mina körer, Denver, Ellinor, Saga och Viktoria, sjöng in sångerna ett jullov, med pizza som tack.) Jag har även gjort ”filmer” av sångerna där en boll studsar från ton till ton längs notbilden. Då blir tydligheten ännu större. Allt detta är inbakat i den illustrerade berättelsen Tonförsbacken (finns tillgänglig från hemsidan via Publit sen den 12 januari.) Är det en sångskola/läromedel? Eller bara en musiksaga? Det tar vi i nästa inlägg! Prenumerera gärna på körperspektiv!
Hälsningar Anna
I barnkörerna för barn från tre till fem år finns en hyfsad fördelning mellan pojkar och flickor. Men redan i förskoleklass väger flickorna över i antal. Från åk 1 och uppåt är pojkarna en klar minoritet. Så när skolåldern infinner sig tycks pojkarna ha sjungit klart. I vuxenkören ser det likadant ut. Männen lyser med …
Varje sång har förmodligen en utgångspunkt, en händelse, en känsla, en önskan. Det är åtminstone så i mitt eget låtskrivande. Sången Kattungen kom tex till när vi hälsade på hos en familj med många katter. De flesta katterna bodde ute i ladugården. Men en av katterna bodde med familjen inomhus. Hon hade precis fått ungar, …
Musiksaga eller läromedel? I min värld är det ett läromedel eftersom syftet är pedagogiskt. Samtidigt är det ju också en saga, dock inte en något vi läser en gång och sedan lämnar. Både solmisationsvisorna och de fem sångerna i bokens andra halva är tänkta att användas som återkommande övningar. Tonförsbacken har formen av en berättelse, [...]
Boksläpp av E-boken Tonförsbacken idag! Ett flerårigt projekt äntligen i hamn. En film är en film och en bok är en bok. Så är det ju, men Tonförsbacken är en bok MED filmer. Tretton filmer närmare bestämt. Varför? Sångröst är inget man antingen har eller inte, vilket det finns en felaktig och utbredd uppfattning om. [...]
Solmisationsvisorna och Musiksagan Tonförsbacken
Behövs verkligen en sångskola för barn? De sjunger väl ändå? Jag skulle säga både ja och nej. Jag upplever att sångosäkerheten hos barn har ökat. Påfallande många hittar inte sin ljusa röst och tonar därmed inte självklart in i gemensam tonart. Det är heller inte ovanligt att förhålla sig passiv i sången, som om det funkar lika bra att lyssna. En pojke i en grupp där sångaktiviteten var låg frågade en dag; Alltså varför gör vi ens det här?
Frågan är ju högst relevant om man inte har upptäckt ”grejen” med sång! En av de bärande idéerna är ju kraften som uppstår när flera röster förenas. Och då menar jag inte sjunga starkt eller skrika fram en sång, vilket inte behövs om alla sjunger samma toner samtidigt och lagom starkt i ett tonläge där rösterna klingar bra. Tjugo barn som tar i allt de orkar är rart och charmigt, men inte särskilt välljudande om alla ljudar i olika tonarter och tonerna krockar hejvilt. Vissa barn reagerar genom att hålla för öronen. Kan det vara så att allt fler barn saknar erfarenhet av unison sång, både av att höra hur det kan låta i verkligheten när många sjunger samma toner samtidigt och upplevelsen av att vara en av rösterna? Det kanske inte räcker att erbjuda bara sång? Det behövs kanske en dörröppnare in i sångens värld, en ingång till sånglig aktivitet. Jag ska förklara mina tankar när det gäller solmisationsvisorna som är skrivna med detta i åtanke:
Solmisationsvisorna har durskalan som utgångspunkt. Varje ton i skalan har fått en egen sång, (lite entonig, men piffiga harmonier fixar det mesta). I slutklämmen på varje ny sång upprepas föregående toner tills hela skalan är klar (oktaven) i den sista sången. Då har vi erövrat ett tonalt centrum. Vi härmar hela tiden en försångare (call & responce) för att det inte ska vara någon tveksamhet om hur det ska låta. Solmisation används (handtecken i kombination med tonstavelser). På så sätt blir varje ton också visuell men känns även i handen (muskelminne). Allt det här fångar uppmärksamheten, ökar graden av aktivitet och ger samtidigt erfarenhet av hur unison sång kan låta när alla sjunger samma toner samtidigt. Sångvänliga tonstavelser do, re, mi etc används, parallellt med siffror och veckodagar som barnen kan appellera till. Allt för att skapa en musikalisk förståelse av vad vi gör.
Sångerna finns på Spotify, Youtube Music samt Apple Music. De fungerar fristående en och en, men kan med fördel sjungas i en följd. (En grupp äldre barn från en av mina körer, Denver, Ellinor, Saga och Viktoria, sjöng in sångerna ett jullov, med pizza som tack.) Jag har även gjort ”filmer” av sångerna där en boll studsar från ton till ton längs notbilden. Då blir tydligheten ännu större. Allt detta är inbakat i den illustrerade berättelsen Tonförsbacken (finns tillgänglig från hemsidan via Publit sen den 12 januari.) Är det en sångskola/läromedel? Eller bara en musiksaga? Det tar vi i nästa inlägg! Prenumerera gärna på körperspektiv!
Hälsningar Anna
Solmisationsvisorna
Related Posts
Killar & Körsång!
I barnkörerna för barn från tre till fem år finns en hyfsad fördelning mellan pojkar och flickor. Men redan i förskoleklass väger flickorna över i antal. Från åk 1 och uppåt är pojkarna en klar minoritet. Så när skolåldern infinner sig tycks pojkarna ha sjungit klart. I vuxenkören ser det likadant ut. Männen lyser med …
Sången om Kattungen
Varje sång har förmodligen en utgångspunkt, en händelse, en känsla, en önskan. Det är åtminstone så i mitt eget låtskrivande. Sången Kattungen kom tex till när vi hälsade på hos en familj med många katter. De flesta katterna bodde ute i ladugården. Men en av katterna bodde med familjen inomhus. Hon hade precis fått ungar, …
Musiksagan Tonförsbacken – Bara musiksaga eller även läromedel?
Boksläpp- E-bok och Musiksaga – Tonförsbacken