Kärleksvisan och upphovsrätt

Jag ägnar mig en hel del åt att arrangera musik eller arra, som man också säger, alltså att skriva stämmor till musik. Främst kör. Jag har alltid tyckt att det är roligt. Dessutom är jag ofta i behov av väldigt enkla arrangemang, då de flesta i mina körer inte är notläsare. En del av detta har jag till försäljning i Butik Notonmusic så fler än jag kan dra nytta av arren. När man ägnar sig åt detta, då stöter man på UPPHOVSRÄTTEN, såvida jag inte arrar mina egna låtar. Dessa äger jag ju själv upphovsrätten till, som med Stegkanon i D-moll.

För att göra en körsång av en låt som jag inte har skrivit själv måste jag ansöka om lov och vanligtvis betala för mig. Sarah Dawn Finers välkända Kärleksvisa är det senaste arret i Butik Notonmusic. Hon har skrivit den tillsammans med Peter Hallström, vilket innebär att båda har upphovsrätt och ska tillfrågas. Nu hör man inte av sig direkt till låtskrivarna. Oftast finns musikförlag bakom som verkar för sina kompositörer och deras rättigheter. Så man ansöker hos musikförlaget.

Steg 1 är att ta reda på vilket musikförlag som står bakom en viss låt. Det gör man enklast via STIM, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå. Jag fick veta att det handlade om två musikförlag. Sarah och Peter var knutna till olika nämligen.

Steg 2 är att kontakta musikförlaget/musikförlagen med sin förfrågan. Här vill de veta vad min förfrågan gäller, ska det tryckas digitalt eller fysiskt, vilket är priset ut i butik, antal etc.

Steg 3 är att musikförlaget tar kontakt med upphovsmännen eller om upphovsmannen inte är i livet, de efterlevande. Så var fallet med Kaliforniens Guld där Ted och Kenneth Gärdestad har skrivit låten.

Om det är ok från upphovsmännen, skrivs ett kontrakt över det som gäller och jag faktureras. Därefter kan jag med gott samvete trycka den överenskomna upplagan och erbjuda till andra i Butik Notonmusic så långt lagret räcker. Tar den överenskomna upplagan slut får jag köra proceduren ett varv till. Ny kontakt med förlaget och nytt kontrakt på uppskattad upplaga.

Upphovsrätten är omfattande och sträng. Vi får egentligen inte göra något alls av andras låtar utan att be om lov och oftast betala. Upphovsrätten kan tyckas extrem och krånglig, men i grunden handlar det om att musik inte är en slit och släng vara, fri att användas bara för att den inte ”syns”. Den är en produkt som någon har lagt ner tid på att skapa, precis som i vilket jobb som helst. Även musikförlagen ska ha en del av kakan eftersom de arbetar för att öka sina musikskapares intäkter och ska skydda deras rättigheter. Egentligen är det här inte konstigare än att en keramiker drejar en skål och sätter ett pris på den. Vi kan inte gå in i keramikerns verkstad, ta skålen från hyllan för att den skulle vara perfekt för apelsinerna och ta hem den utan att betala, vilket alla tycker är orimligt. Att skriva musik är ett arbete och bör generera som ett sådant.

MEN skulle jag vilja filma kören när den framför Kärleksvisan och lägga ut på sociala medier för att visa hur arret låter, då dyker upphovsrätten upp igen. Musik OCH bild tillsammans kräver synkroniseringstillstånd. Handlar det om hela låten, eller en del av den, hur länge ska den finnas på sociala medier och på vilka sociala medier? Kontrakt och fakturering igen. Först 70 år efter upphovsmännens död, är musiken fri att användas. Och så är ju fallet med Amazing Grace. Den var det bara att hugga tag i! Det var lite om upphovsrätt!